Jag känner en växande oro när jag lyssnar på den politiska debatten i Sverige just nu. Det pratas om bensinpriser, energipriser, modersmålsundervisning och utvisningar — som om dessa frågor vore enkla knappar att trycka på för att vinna poäng, snarare än delar av ett större samtal om vilket samhälle vi vill vara.

Och när löften inte infrias skyller man gärna på tidigare regeringar. Men nu, när vi närmar oss slutet av en mandatperiod, borde man kunna stå rakryggad och säga: Det här har vi gjort. Det här har vi inte lyckats med.

Samtidigt hör jag hur man ibland gömmer sig bakom en ”kristen grundsyn”. Men en kristen grundsyn handlar inte om att dra gränser mellan människor. Den handlar om kärlek, barmhärtighet, förlåtelse, ödmjukhet och om att varje människa bär ett okränkbart värde.

Igår kväll när jag var ut och gick med Barney (vår hund) lyssnade jag på en version av John Lennons Imagine. Det är en sång som alltid öppnar något i mig, men just igår fastnade jag vid den där enkla, nästan naiva visionen om att människor skulle kunna leva i fred.

En enda rad dröjde kvar: ”Imagine all the people living life in peace.” Den är så kort, men den bär ett helt ansvar i sig.

Och jag tänker på hur vi — som kyrka, som diakoni, som medmänniskor — är kallade att göra just det: att föreställa oss en annan värld och sedan arbeta mot den. Inte naivt, men hoppfullt.

Det sker så sakta att vi knappt märker det. Ett hårdare ord här. En lite råare bild där. En debattartikel som för ett år sedan hade ansetts oacceptabel passerar nu utan reaktion.

Vi har vant oss. Och det är det farliga.

I mitt arbete som diakoniassistent möter jag människor som befinner sig i samhällets marginaler. Jag ser hur ord och politik får konsekvenser i verkliga liv. Varje gång vi accepterar att gränsen flyttas lite till, är det en människa som förlorar lite mer av sin trygghet.

Det finns texter som inte åldras. Niemöllers ord är en av dem. Men de är inte bara historia — de är en spegel vi borde hålla upp mot oss själva, regelbundet.

Vem talar vi för? Vem låter vi bli utan röst? Och när vi en dag ser tillbaka på den här tiden — vad vill vi kunna säga att vi gjorde?

Det händer något när människor samlas. Inte alltid något stort eller dramatiskt — oftast tvärtom. En kopp kaffe. Ett leende. Någon som frågar: ”Hur mår du egentligen?”

I min vardag som diakoniassistent påminns jag ständigt om att gemenskap inte är ett projekt. Det är ett sätt att vara. Det är valet att se den andre, att göra plats, att inte skynda förbi.

Och det gör oss så mycket bättre. Inte bara som kyrka. Som människor.